Hej, godmorgon och allt sånt!
Idag klev jag upp 04.00 och ska nu höra mig i ordning inför jobbdag. Skönt att jobba igen efter helgens uppehåll.
För er som Inte vet studerade jag olika kurser för länge sedan, bla psykiatri och psykologi som blev ett stort intresse. Jag gjorde många uppgifter och fick bra betyg.
Jag hittade min gamla psykiatriuppgift som jag tänkte att jag skulle dela med mig av. Jag kommer ihåg att jag tyckte om att skriva om detta! Jag kommer troligtvis även ladda upp en annan uppgift från psykiatrin.
Trevlig läsning, om ni orkar plöja hela!
Historisk utveckling
Rent historiskt trodde man under antiken att orsaken till att man drabbades av någon typ av psykisk ohälsa berodde på att man var besatt av onda andar eller straffades av gud på grund av beteenden som ansågs vara syndfulla. Under Antiken ansåg man även att de människor som drabbats av någon psykisk ohälsa hade obalans mellan de olika kroppsvätskorna i kroppen. Dessa vätskor var blod, slem samt gul och svart galla och dessa tillsammans benämndes som fyrsaftsläran. I behandlingen ville man skapa balans mellan dessa vätskor genom olika metoder som till exempel åderlåtning för att tappa blod samt, orsaka kräkning med kräkmedel. I de fall då man ansåg det vara guds straff reagerade samhället under antiken med att placera dem i burar eller kedja fast dem i väggar och piska dem samt frysa ut dem ur samhällets gemenskap.
Under medeltiden var synen på psykiskt ohälsa i stort sätt densamma. Man fortsatte att se dem som avvikande i samhället, antingen hade dem syndat och därmed skulle dom straffas eller så fanns det en obalans i kroppsvätskorna samt var besatta av onda andar. Det blev klostren som ansvarade för de psykiskt sjuka som syndat och burande in dem på klostren. Fyrsaftsläran fortsatte in i 1700-talet och man benämnde dem med psykisk ohälsa som dårar och man trodde fortfarande att vissa blev straffade av gud på grund av någon synd som dem gjort. Vetenskapsmän nöjde sig dock inte med den förklaringen och ville finna säkrare sätt att hitta orsaken till avvikelser. Man började då studera kroppsliga fel, till exempel hjärnans storlek. Man började benämna dem med psykiskt ohälsa som sjuka och man ville att dem skulle avskärmas från samhället och döljas hemma eller på instution som redan här började framträda. Många psykiatriker blev rika på de mentalsjuka och satte in så många som möjligt på instutionerna för att få så mycket betalt som möjligt, ingen blev frisk. Man såg mentalsjuka som en industri som man tjänade pengar på, mentalsjuka förvarades utan vård.
Under 1800-talet skulle man fortfarande skydda samhället från "dårarna" eftersom dem ansågs farliga, därmed infördes stora mängder sinnessjukhus utanför städerna som bekostades av staten. På sinnessjukhusen övervakades, kontrollerades dem psykiskt sjuka med hjälp av strikta rutiner och regler. Personalen hade en stor maktposition. Tanken med institutionerna var att få in så många som möjligt och därmed få dem ut ur samhället men vården uteblev, likaså effekt av tillfrisknande. I takt med att de med psykisk ohälsa betraktades som sjuka så försvann tänket kring att dem var besatt av onda andrar. Psykiatrikerna och deras metoder blev ifrågasatta och dem sökte nya förklaringsmodeller till psykisk sjukdom. Inriktningen blev mer biologisk för att vinna tillbaka trovärdigheten, i och med att man numer ansåg att biologiska faktorer kan göra en person psykiskt sjuk så kan man också behandlas. Behandlingarna gick ut på att minska symtom utagerande aggressioner, maniska beteenden, hallucinationer osv, genom att chocka patienterna på olika vis. Detta kunde ske genom bland annat bad i iskallt vatten, elbehandling och svängstolar. Svängstolen gjorde patienten medvetslös. Andra behandlingar för att få dem mer medgörliga och anpassningsbara var lobotomi vilket innebar att man skar av vissa nervbanor i hjärnan samt så kunde patienterna sättas i insulinkoma vilket gjorde patienten efter uppvaknande, om patienten ens vaknade, mer medgörlig och slö. De inhumana sättet att behandla patienter på var enligt mig varken etiskt eller moraliskt korrekt. Behandlingarna handlade mer om våld, tortyr och att göra patienterna lätthanterliga för vårdpersonalen istället för att behandla dem i syfte att göra deras livskvalitet till det bättre. I takt med att samhället upptäckte att patienterna aldrig blev frisk så växte en tvivlande syn fram på bot och bättring.
Sinnessjukhusen under 1900talet låg utanför städerna för att de psykiskt sjuka inte skulle ha insyn i samhället. Samhället skulle även fortfarande skyddas från de psykiskt sjuka. Man ansåg att de psykiskt sjuka kunde vara "bättre" eller "sämre", vilket innebar att fattiga psykiskt sjuka var sämre. De fattiga fick därmed sämre förhållanden medan dem som hade anhöriga med ekonomiska resurser kunde betrygga ett bättre förhållande genom att betala större summa vid inskrivning. Patienterna kategoriserades även utefter uppföranden och personligheter, d.v.s. om man var våldsam, stökig, renlig, lugn osv. Det fanns även kvinnliga och manliga avdelningar på sinnessjukhusen.
Sinnessjukhusen bytte namn till mentalsjukhus under 1950-talet så blev också synen på psykiskt sjuka lite mer humanistisk. På lasaretten infördes psykiatriska avdelningar där tanken var att de psykiskt sjuka skulle tillfriskna för att så småningom kunna leva ute i samhället. De mediciner som man använde sig av under 1950 talet gav dock för stora biverkningar trots att symtomen tycktes minska. Därför började man 10 år senare att ifrågasätta mentalsjukhusens roll eftersom psykiatrin fortfarande verkade skapa större skada på patienten än lindring. En ny inriktning som utvecklades var psykiatrisk öppenvård som innebar att patienten skulle få vara med och utveckla sin psykiatriska vård. Begreppet dårar benämndes nu som psykiskt sjuka och fyrsaftlära, onda andar, att leva i synd eller hämningslöst beteende är begrepp som inte längre används inom psykiatrivården.
Under 1970–80-talet så insåg man att psykisk ohälsa kan bero på många olika faktorer därför behövdes också många olika yrkesgrupper för att ge bästa möjliga vård. Istället för att lindra ångest och hämma avvikande beteenden genom svänggunga eller kalla bad så började man nu mer upprätta relationer med patienterna samt kommunicera. Behandlingen gick nu ut på olika terapiformer och man började prata om att man kunde rehabiliteras, d.v.s. tillfriskna och återfå normala funktioner och återanpassas till samhället. Många av patienterna blev under tiden som de bodde på sinnessjukhusen hospitaliserade vilket innebar att nu när dem skulle anpassas till samhället och istället söka hjälp genom öppenvården så var det många som inte klarade av den omställningen då dem var van hur psykiatrin var förr. Dem var van vid de stränga reglerna och rutinerna. Dem som inte klarade av omställningen att själva kontakta vården dem hamnade i mitten av 1980-talet på gruppboenden där kompetens om omhändertagandet av psykiskt sjuka ständigt utvecklades. Man konstaterade dock att öppenvården inte byggdes ut i tillräcklig utsträckning vilket ledde till ökat antal psykiskt sjuka i utanförskap. I slutet av denna tidsperiod introducerades även "lyckopillren" Zoloft och cipramil. Mentalsjukhusen började även läggas ner.
I mitten på 1990 talet utfördes utredningar på psykiatrin som resulterade i en reform. Bland annat skulle nu kommun och landsting gå in och samverka för att de psykiskt sjuka skulle få en bättre livssituation. Man kom fram till att det var mycket inom psykiatrin som var i behov av att förändras och förbättras. Bland annat att patienterna och deras närstående skulle ha mer inflytande över vården. Patienterna ansågs inte längre vara dårar, farliga på samma sätt, besatta, eller obotliga. Man såg mer att dem var i behov av vård och hoppet fanns om att åstadkomma bättre livsförhållande för patienten och dess anhöriga. I samband med detta så förstod man också att den bästa vården gavs om den baserades på varje enskild individs förutsättningar och behov och om patienten ville behandlas hemma skulle denna ha tillgång till det. Det fanns nu heller ingen standardbehandling eller medicinering som förr i tiden då man åderlät, chockade, lobotomerade och låste in alla över lag. I dag så inser man att planering av varje enskild patient anpassas utifrån deras önskemål, anhörigas synpunkter samt kompetent personal.
Denna reform utvärderades 2003 där man dock kom fram till att psykiskt sjuka än i dag nervärderas i samhället, har svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda på grund av bristande samverkan mellan de ansvarande verksamheterna. Inte heller kan man än i dag påstå att anhöriga och patienter har tillräckligt att säga till om.
Mina reflektioner
Förr handlade det mycket om avlägsnande av vissa personer som ansågs obehagliga för att skydda samhället. Vårdpersonalen hade en maktposition vilket jag tycker att dom på ett sett även har i dag då det fortfarande är strikta rutiner och regler på psykiatriavdelningar, även att saker och ting diskuteras ovanför deras huvuden och inte direkt till patienten. Man pratar om patienten inte med dem det är ju märkligt eftersom målet vid omsorg vid psykisk ohälsa är att dem ska få stöd och hjälp att leva ett bra liv utifrån frivillighet och deras förutsättning.
Min erfarenhet är att det fortfarande finns väldigt starka fördomar kring psykiskt ohälsa från okunniga, ovetande och rädda människor. Det finns tillexempel uttryck som "Psykfall", "Idiot" "Dåre" "Galning" osv fortfarande. Man kan ju fundera på varför man använder psykisk ohälsa som skällsord, då har man kategoriserat dessa människor som dåliga vilket man även gjorde förr. Man bli bemött utifrån de fördomar som samhället har skapat gällande psykiskt ohälsa. Min bror till exempel benämnde mig som " ett jävla psykfall" då han inte förstod sig på mitt beteende i min psykiska ohälsa, men hade jag däremot haft cancer, så skulle han aldrig uttala "din jävla cancerpatient"
Jag tror att det fortfarande är stora skillnader på hur samhället ser på psykiskt sjukdom eller andra diagnostiserbara sjukdomar som till exempel cancer, diabetes osv. Det följer med mycket skuld och skam att ha en psykisk ohälsa och inget som ska offentliggöras eller pratas om. Jag kan relatera detta till hur jag själv upplever min psykiska ohälsa. Jag känner att det ogärna är något jag pratar om, mina frekventa besök på psykiatrin och min medicinering mot ångest och nedstämdhet är något jag skäms över. Då jag förstod att jag skulle behöva söka hjälp så blev jag rädd, jag hade så mycket felaktiga fantasier och fördomar om psykiatri och om att må dåligt psykiskt. Jag kände mig som ett psykfall som man ofta ser på film, eller läser om. Min omgivnings reaktion på min psykiska ohälsa var ifrågasättande. Dem ansåg att jag känner efter för mycket och inte alls lever upp till deras bild av psykisk ohälsa. Detta tror jag har att göra med att det varken syns, hörs eller yttras hos mig, det bara finns. Medan deras bild är liknande den som var förr, d.v.s., att psykiskt instabila personer är farliga personer med avvikande impulsiva beteenden som inte går att kontrollera eller förutsäga och därmed måste hållas under kontrollerade former.
Något jag ser är positivt med psykiatrin i dag om man jämför med då är att jag kan vara med och påverka min egen behandling, d.v.s. vill jag ha medicin, terapi eller båda? Samt i vilken utsträckning vill jag ha det? Förr i tiden var det ingen rekommendation att bli chockbehandlad eller få lobotomi, det bara gjordes, allt som lugnade och gjorde patienterna hanterliga var behandlingar man utförde. I dag används till exempel ECT på långvariga depressioner och långt ifrån alla med psykisk ohälsa.
I dag fokuserar vi på funktionen hos dem med psykisk ohälsa. Vi försöker i större utsträckning skapa förutsättningar att fungera i samhället. Hade jag levt på medeltiden så hade jag förmodligen suttit i en bur, blivit fastkedjad i väggen och piskad inför samhällets befolkning som dessutom betalat för att titta på mig eftersom jag i min ADHD är avvikande. När H i min ADHD får utlopp är det lätt att omgivningen misstolkar och missförstår, så hade det varit förr i tiden hade jag förmodligen vuxit upp på en anstalt. Nu ser man dock det som en funktionsnedsättning och det i min kombination till min ångest och depression hade förr gjort mig ännu mer farlig för allmänheten och mig själv. Det är bra att det i dag ges möjligheter för dem med psykisk ohälsa att studera och arbeta i samhället på samma villkor men utifrån andra förutsättningar. Jag har till exempel anpassad studiegång samt klarar att arbeta.
Avslutningsvis tar jag ett exempel utifrån egen erfarenhet av att psykisk ohälsa kan komma i samband med straff från Gud. I min tidigare relation hade jag en pojkvän som var starkt troende och utbildade sig inom kyrkan för att bli diakon, han ville stötta andra människor i kris. Jag valde på ett mindre humant sätt att avlägsna mig från honom. Innan vår relation var slut inledde jag en relation med en annan. När detta framgick för honom fick jag responsen att " Du får aldrig min förlåtelse, du kan endast be Gud om förlåtelse för din synd" Innan han yttrade dessa ord hade jag ingen tidigare historik av psykisk ohälsa, utan psykiska ohälsan trädde fram efter vår kontakt avslutats. Hade jag varit kristen och mer lättpåverkad så hade sannolikheten varit större att jag sett min psykiska ohälsa som konsekvens av guds straff på grund av min synd, otrohet.
Psykiatrireformen
Reformen trädde i kraft 1995 och innebär i huvudsak att det skulle finnas en tydligare ansvarsfördelning mellan psykiatrin och socialtjänsten. Även kommunen fick nu ett tydligare ansvar för att dem med psykisk ohälsa skulle ha bra boende samt möjlighet till sysselsättning. Vad beträffar vården och omsorgen kring psykisk ohälsa så var målet att förutom att anpassa vården till varje enskilds förutsättningar och behov, var det även att dem skulle ges möjlighet att få vård och stöd i sitt egna hem. Det är kommunens ansvar att se till att vårdpersonalen har rätt kompetens att vårda och behandla dem med psykisk ohälsa. En annan viktig punkt i reformen var att dem med psykiska funktionsnedsättningar skulle få en meningsfull daglig sysselsättning, till exempel någon typ av dagverksamhet som träning eller att bara träffas med andra i liknande situation och där personen kan känna gemenskap. Reformen betonade starkt ett samarbete mellan kommuner och landsting, som ska stötta varandra för att nå målen i reformen eftersom tanken i reformen var att dem med psykiska funktionshinder och dess anhöriga skulle få bättre ställning i samhället och en ökad livskvalitet. Reformen betonade även vikten av att patientens kontakt med vårdpersonal skulle vara regelbunden och sammanhängande för att skapa trygghet och säkerhet för patienten. Samhället skulle i samband med reformen även bli mer informerad och upplyst om psykiatrin för att väcka engagemang och intresse samt minimera fördomarna.
Reflektion
Inledningsvis känner jag definitivt inte att psykiatrin starkt genomsyras av fokus gällande sammanhängande och regelbunden kontakt mellan mig som patient och personalen. Jag kanske inte har den alvarligaste typen av psykisk ohälsa men jag önskar dock en regelbundenhet i kontakten med psykiatrin och med en enskild läkare för att det skulle skapa trygghet för mig. Hittills har jag fått stöta på en rad stafettläkare i min kontakt med den psykiatriska öppenvården vilket har gjort att jag upplevt det svårt att känna tillit och trygghet till någon där. Inte heller kan jag få tag i läkare eller dem runt mitt ärende trots att dem påstås ha telefontider. Detta skapar otrygghet för mig och jag får bara ovetande gå och vänta tills nästa möte bokas. Vid besöket träffar jag varje gång en ny läkare som ställer samma frågor som den förra, det känns inte som om dem har något typ av samarbete som säkerställer att jag får bästa möjliga vård. Min erfarenhet inom psykiatrin är i alla fall att jag kan påverka min behandling och besluten som fattas samt kan säga nej gällande förslag i min behandling som jag inte vill ska ingå.
Alla i samhället har ett ansvar att se till att de med psykisk sjukdom får en bättre ställning i samhället genom att till exempel vara upplyst och skaffa den information man behöver för att kunna bemöta de på till exempel deras arbetsplatser. Fördomar och gammalt tänk och utryck kring psykiska funktionshinder gör att vi behåller den gamla bilden av psykisk ohälsa.
Många upplever vården som otillräcklig, att man inte har tillgång till den vård man skulle önska. Som till exempel att känna att man inte kan få den hjälp man behöver i god tid. Vissa som har suicid tankar blir inte betrodd och får hjälp förens det finns en aktiv handling som bevisar och stärker allvaret i dessa tankar. Vilket talar för att dem inte får sina vårdbehov tillgodosedda. Ett annat behov kan vara en samsyn kring alla som är inblandade i vårdbehovet av den psykiskt sjuke, t.ex. socialsekreterare, psykiatriker, god man osv. Det är lättare att den psykiskt sjuke upplever sammanhang om det finns ett organiserat nätverk, där kontakten är god. Annars riskerar man en försämrad hälsa.
Jag anser att det är skillnad mellan att ha möjligheter att påverka och faktiskt ta vara på möjligheten att påverka. Till exempel det kan kännas tryggt, säkert och behagligt att vara i en "skyddad" värld istället för att behöva anpassa sig till det "normala" samhällets krav och villkor vilket får mig att tro att vissa kanske inte tar möjligheten att påverka sin situation i syfte att inte våga bli bättre och därmed inte vilja förändra och påverka.
Vad gäller målet att den med psykisk ohälsa ska ha möjlighet till vård i sitt egna hem eller anpassat boende utifrån varje särskilt behov vill jag påstå uppfylls. Den psykiskt sjuke kan få hjälp av mobila team om denne behöver hjälp dygnet runt. De mobila teamen besöker den psykiskt sjuke i sin hemmiljö. Det finns dock vissa som endast behöver stöd i hemmiljön och för dessa kan det bli aktuellt med boendestödjare eller hemtjänst som då hjälper till med tillsyn, matlagning, städning osv. Det finns även gruppboenden för dem som är i behov av det. På boendet finns även utbildad personal dygnet runt som vid behov hjälper personen med dagliga sysslor. Jag har en väninna som varit väldigt dålig i sin psykiska sjukdom vilket medförde att hon hade tillgång till en boendestödjare som kom, inte varje dag, men flera dagar i veckan och hjälpte henne med matlagning samt följde med till affären då hon tidigare lidit av social fobi. Denna vän till mig fick även prova på vid flertal tillfällen att arbetsträna vilket även tyder på att dem med psykisk ohälsa har en möjlighet till meningsfull aktivitet.
Evidensbaserad kunskap
All evidensbaserad kunskap kommer ifrån de resultat olika forskare kommit fram till oavsett om de gjort empiriska studier d.v.s. studier i verkligheten eller om dem gjort det i ett laboratorium.
Evidensbaserad kunskap är något som i dag säkerställer att all tilldelad vård och omsorg inom psykiatrin är något som främjar den psykiskt sjukes hälsa och säkerställer att kvalitén i vården är av god art samt inte orsakar skada. Detta eftersom metoder, behandlingar och läkemedel är beprövade och bevisade inneha god effekt. I dag ska all vård i enlighet med hälso-och sjukvårdslagen utgå ifrån evidensbaserad kunskap för att säkerställa kvalitativ vård. Hade vi inte haft en lag som reglerar att all vård måste vara evidensbaserad så finns det inget som hindrar att lobotomi och diverse chockbehandlingar, som iskalla bad kunnat fortsatt användas då dessa förr i tiden sagts vara effektiva och verksamma metoder utifrån det man på den tiden ville åstadkomma hos patienterna, d.v.s. att dem blev lätthanterliga och lugn. Lobotomi gjorde mer skada än nytta, patienterna blev ofta apatiska och känslolösa, vissa dog till och med. I dag finns det till min förvåning en modernare variant av lobotomi, så kallad kapsulotomi. Denna metod har vetenskapligt beprövats på vuxna med bland annat svåra tvångssyndrom d.v.s. patienter som på grund av tvångssyndromen hade försämrad funktionsförmåga och livskvalitet. Dock har det framkommit att även denna behandling medför mer skada än nytta även om tvångssyndromens symtom verkar minska. Många patienter blev även apatiska. Behandlingen användes så sent som 2007 men är i dag något man avråder att använda då det finns bevis på att den medför mer skada än nytta. Insulinkoma var även något som förr i tiden användes flitigt på framförallt schizofrenipatienter, dessa patienter injicerades med insulin i en så stor mängd att patienten hamnade i koma på grund av lågt blodsocker. Vissa patienter avled. Dessa behandlingar kunde mycket riktigt funnits kvar i dag om vi inte haft krav att all behandling ska enligt vetenskap vara mer gynnsamt än riskabelt. Det är där med av stor vikt att behandlingarna fortsätter vara beprövade och bevisat gynnsamma innan dem används.
Hoppas att ni orkade läsa hela!
Vi hörs i kommande inlägg!