Dagboksinlägg. Psykiatriuppgift
Här kommer uppgift 2 inom psykiatrin. Jag fick A på denna också. Yes! Vem är bäst?
Inlämningsuppgift 2
Risker för psykisk ohälsa – Fysiska, psykosociala och socioekonomiska faktorer samt eventuella skillnader utifrån kön
Det verkar som om KASAM är ett centralt begrepp för psykisk hälsa oavsett riskfaktorer. Människan vill känna en känsla av sammanhang, förstå meningen med den man är och det man gör samt ha kontroll och kunna hantera sitt liv. Har man inte tillräcklig självkänsla och självförtroende samt tillit till sin egen förmåga så är risken stor att man köper sig till sin livsstil vilket innebär att man tappar KASAM. När fasaden spricker så hamnar man i en livskris med skuld, skam, misslyckanden och en känsla av meningslöshet. Det som medverkar till psykisk hälsa förutom KASAM, är en livsstil där man känner att man har en trygg omgivning, ett bra nätverk, bra möjligheter och resurser till motion samt dagsljus som bidrar till naturligt D-vitamin som i sin tur hjälper oss att vara alerta och uppmärksamma. Det är också viktigt att hålla en bra kost där man får i sig fett, proteiner, kolhydrater, vitaminer och mineraler samt håller sig borta från alkohol eller andra berusningsmedel då dem påstås förvärra psykisk ohälsa.
Vad gäller fysiska riskfaktorer för psykisk ohälsa så handlar det bland annat om den uppväxtmiljö man omges av, samt upplevelser man genomgår i livet till exempel kriser eller förluster eller andra trauman. Upplever man saknad av trygghet, närhet, bekräftelse stimulans i sin vardag samt ständigt är omgiven av familjerelaterade problem när man växer upp så riskerar man att i vuxen ålder drabbas av psykisk ohälsa. Man kan ha upplevt det svårt eller omöjligt att hantera kriser som till exempel skilsmässa, dödsfall i familjen vilket kroppen svarar på genom fysisk reaktion som oro, ångest och depression. Om det i släkt finns ärftliga faktorer för en sjukdom som till exempel cancer, Parkinson, ALS, Diabetes osv. eller om man har en sjukdom så är det en riskfaktor på grund av att ständig oro och ältande kan försämra det psykiska hälsotillståndet. Har man dessutom föräldrar som är deprimerade så utgör det en riskfaktor att man själv drabbas.
Till Psykosociala faktorer hör till exempel för högt ställda krav, för högt tempo i arbetslivet och i studiesammanhang, men även mobbning på arbetsplats och i studiesammanhang. Framförallt barn och ungdomar känner stress, press, krav i studiesammanhang och på fritiden där också utseende verkar spela stor roll och betydelse för att man ska må bra. Att ha denna ständiga utseendefixering är en riskfaktor för psykisk ohälsa. Man har en felaktig uppfattning om att ifall man inte ser ut på ett visst sätt finns risk för utanförskap och därmed bristande socialt nätverk och i slutändan isolering och ensamhet. Många tar utseendet på så stort allvar att dem blir besatt av tanken på den "perfekta" kroppen vilket jag tror handlar om de fall man inte har insikt, så kan den livsstil som man valt leda till olika typer av ätstörningar, till exempel bulimi och anorexia. Ätstörningar är framförallt vanligt hos flickor/kvinnor och utgör därmed en stor riskfaktor för psykisk ohälsa då stressen och de krav man har själv är orealistiska och ger en självbild som inte är överensstämmande med verkligheten. En annan riskfaktor som framförallt är vanligt hos ungdomar deras val av livsstil som gör att dem får för lite sömn som uppstår i samband med en allt för hög aktivitet vid dator, mobil, plattor sent inpå kvällarna. Jag tror också att det är många ungdomar som väljer att umgås sent på kvällar och långt in på nätter trots att man bör sova för återhämtning då överstimulans orsakar att kroppen och knoppen ständigt är på högvarv.
Socioekonomiska faktorer handlar om samhällsgrupper och inkomster och hur man visar upp sitt materiella yttre. Det ska synas vad man har, inte vad man inte har. Detta blir ett stort krav som man skapat åt sig själv för att man vill bli accepterad och bekräftad. Genom till exempel sociala medier som Twitter, instagram och Facebook. Alla selfies med det nyinköpta, eller före och efterbilder på renoverade projekt stärker denna fasad. Man håller skenet uppe och kör så länge det håller. Inombords kanske oron växer vilket tillslut blir överbelastning eftersom många som lever så här inte har råd egentligen utan lever över sina tillgångar vilket i värsta fall leder till ångest och depression när sanningen och verkligheten kommer i kapp. D.v.s., banken och kronofogden knackar på dörren. Att leva i ett villasamhälle är att ingå i ett socialt nätverk och enligt WHO tycks det finnas ett samband mellan ett socialt nätverk och en persons psykiska hälsa. Detta är mycket tydligt hos invandrare då dem ofta lämnat sin identitet, alltså den person som dem var i sitt sociala sammanhang i hemlandet. Anpassningen till motsvarande livsstil i det nya landet går inte alltid smärtfritt/Problemfritt utan är oftast väldigt påfrestande och i värsta fall traumatiskt om dem har allt för många negativa upplevelser med sig i bagaget.
Vad gäller skillnader mellan könen så framkommer det att kvinnor har sämre psykisk hälsa än män vilket man framförallt antar bero på att kvinnor både känner prestationskrav i arbete, fritid och hemma miljö, till exempel att kvinnorna tar största ansvaret gällande hushållssysslor samt barnomsorgen. Därmed har dem högre belastning och mindre tid för återhämtning. Jag tror nog att det finns ett mörkertal vad gäller mäns psykiska ohälsa eftersom dem inte söker vård i samma utsträckning som kvinnor då dom bland annat rent allmänt anses ha en större smärttröskel. Det är tyvärr fortfarande allmänt vedertaget att män ska vara starka och kvinnorna är svaga och därmed deprimerade, så hur vet man egentligen om dem har en större smärttröskel eller om det bara är en fasad? Kvinnorna är mer öppna i sitt sociala umgänge därmed syns det mer utåt om dem har sämre självförtroende, känner sig stressade eller upplever situationer som hopp och meningslöshet inför framtid. Deras psykiska hälsa blir tydligare och dem tar emot hjälp i större utsträckning än männen eftersom männen allt som ofta värdesätter sin identitet i den sociala grupperingen mer än vad dem värdesätter sin hälsa. Högmod går före fall! En fördom jag har är att många män lever kvar i det gamla grottmänniskastadiet och vill hävda sig, visa sin makt och status på olika vis. Män tycks anse att en hög social status innebär trygghet för dem, och därmed vill dom visa som en alfahanne att dem har läget under kontroll genom ofta materiella ting, t.ex. bil, villa, fritidshus och exklusiv levnadsstil. Forskning bevisar också detta eftersom det framkommer att män med låg inkomst och låg status jämställs med kvinnor över lag vad gäller psykisk ohälsa. Jag relaterar hela stycket om könsskillnader till en egen erfarenhet. Min sambo har haft en historia av psykisk ohälsa vilket han valt att tysta ner för omgivningen, kamraterna, arbetet och familjen. Det tog ett tag innan han yttrade detta för mig varpå jag frågade " varför har du inte sökt hjälp?" vilket han besvarade med att" Jag vill inte att dem ska tro att jag är något psykfall" Diskussionen fortsatte med att jag kontrade med frågan " Vadå är jag ett psykfall?" varpå han svarar att " Nej, men du är tjej, och då är det okej"
Vad orsakar fördomar som finns på psykisk ohälsa?
Jag tror att en av orsakerna till fördomar om psykisk ohälsa hos människor i dag beror på en kvarvarande felaktig inställning grundat på okunskap och felaktiga uppfattningar baserat på historik som förstärks av media. Media vinklar ofta att psykisk ohälsa hör till det onormala och avvikande samt att det är något farligt och svårt att kontrollera precis som man ansåg förr i tiden. Allmänheten har för lite insyn och kunskap för att förändra sina fördomar kring psykisk ohälsa, istället byggs gammalt tänk och fantasier samt föreställningar om hur det är att leva med psykisk ohälsa vidare. Det man sett på film, läst i böcker, historik, tidningar är det man grundar sin fördom på.
Istället för att bygga på sin rädsla och okunskap genom falska antaganden och fakta så bör man engagera sig i att ta ansvar över att lära känna dem med psykisk ohälsa, deras upplevelser och se skillnaderna hos varje enskild individ. Dessa fördomar som människor har mot dem med psykisk ohälsa gör att dessa människor blir stigmatiserade vilket metaforiskt innebär att "brännmärkt" dem i samhället och genom det varnar samhället för dessa människor som är avvikande i syfte att vi ska känna igen den som är psykisk sjuk när vi möter någon med psykisk ohälsa.
Stigmatisering gör att dem med psykisk ohälsa får det betydligt svårare i sin egen förmåga att tillfriskna då man ofta smittas av omgivningens negativa inställning och attityd till psykisk ohälsa och därmed indirekt accepterar det, d.v.s. självstigmatisering. Många som mår psykiskt dåligt vågar nog inte söka hjälp på grund av rädslan att bli dömd. Många känner sig nog bortprioriterade och diskriminerade med tanke på att sjukvården intresserar sig mer för kroppsliga sjukdomar som till exempel ett brutet ben. Ett brutet ben, gipsar man, rehabiliteras och sedan är man "frisk" medan mentala sjukdomar kräver mer resurser i samhället som därmed skuldbelägger den med psykisk ohälsa som en börda och kostnad för samhället, till exempel kontinuerliga sjukskrivningar. Detta eftersom en psykisk ohälsa många gånger kvarstår under hela livet medan den som brutit ett ben endast är en kostnad under sin rehabiliteringsperiod. Den psykiskt sjuke ser inga vinster med att lägga in sig på psykiatrin, parkbänken känns nog mer passande utifrån signalerna som omgivningen sänder, d.v.s. ett "vi och dom tänk" i samhället. Personen med psykisk ohälsa som blir stigmatiserad erhåller där begränsad förmåga att kontrollera och styra sitt liv då denne inte får samma förutsättningar vad gäller arbete, bostad och umgänge.
Jag tror att allmänheten anser att psykisk ohälsa framförallt drabbar dem med låg status. Om till exempel en kändis skulle gå ut med att dem drabbats av någon typ av psykisk ohälsa så skulle detta avdramatiseras och istället vara mer accepterat utav samhället. Fördomarna kunde också minska om samhället valde att framhäva psykiska diagnoser och vad det innebär att ha dem på ett sett som man kan ta till sig utan att det känns hotfullt. Det är lättare att ta till sig personer med psykisk ohälsa genom Tv-serier än om det sitter en forskare inom psykiatrin och förklarar på ett vetenskapligt sett som andra outbildade inom området inte kan ta till sig.
Skyddsfaktorer mot psykisk ohälsa och hur de påverkar hälsan
Vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa av något slag. Därför är det viktigt att känna till vissa skyddande faktorer som kan bidra till en positiv utveckling av ens psykiska hälsa. Alla drabbas någon gång av motgångar och svårigheter i livet, inte bara under sin uppväxt. Det som kan främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa under personens uppväxt är bland annat goda relationer till sina egna föräldrar som även stöttar och uppmuntrar samt hjälper till barnet/ungdomen att kunna fungera socialt med vänner och andra i omgivningen, till exempel skolan. Miljön blir trygg. Trygghet bidrar till att man som barn får en hälsosam utveckling där man kan använda sina resurser och kan förstå samt hantera sin situation och motgångar som man kan ställas inför, man blir motståndskraftig. Sammantaget är det viktigt över huvud taget att känna sammanhang i livet, detta genom olika former av gemenskap till exempel sociala nätverk och sysselsättning. Detta eftersom det bidrar till en känsla av meningsfullhet vilket främjar den psykiska hälsan.
En förutsättning för att upprätthålla en psykisk hälsa är att bygga upp en god självkänsla där man är medveten om sitt egenvärde, vet vilken hanteringsförmåga man har samt har en verktygslåda att ta till då man upplever att allt i livet är ett problem och att man själv är ett misslyckande. Med denna vetskap och de erfarenheter som man samlar på sig så känner man tilltro till sina förmågor kring hanterandet av något som skulle kunna åstadkomma psykisk ohälsa av något slag, t.ex. depression. En medvetenhet kring att sätta upp små realistiska mål till en början som inte kräver mer än vad man utifrån sina förmågor klarar av. I skolan och i arbetslivet är det också viktigt att auktoriteter tar hänsyn till elevers och arbetandes förmågor och förutsättningar, därmed ska dem inte lägga mer börda på någons axlar än vad just denne klarar av att bära. Att känna att man inte kan uppfylla kraven kan leda till känslomässig obalans som i sin tur leder till psykisk ohälsa på grund av bristande förmåga att påverka och kontrollera sin situation.
På en arbetsplats kan man förebygga och främja psykisk ohälsa genom att följa de riktlinjer som finns angivna i arbetsmiljölagen, d.v.s. fånga upp signaler som personal påtalar, vidta åtgärder som till exempel upprätta en handlingsplan på vad som behöver göras och därefter följa upp och utvärdera vad resultatet blev samt om något behöver förbättras i syfte att främja personalens psykiska hälsa.
Eftersom arbetslöshet är en riskfaktor för psykisk ohälsa på grund av oro och otrygghet så bör det skapas fler förutsättningar för olika åldersgrupper, vilken funktionsnivå man har, upplevelsen av hälsa/ohälsa i arbetslivet. Till exempel alla ungdomar är inte teoretiker, många med någon typ av funktionshinder är praktiker och i dagens samhälle finns inte många lärlingsplatser, vilket jag tycker skulle vara en bra investering. Samt att arbetsplatsen är anpassad utifrån det som individen klarar av. Till exempel är man stresskänslig bör man ges möjlighet till anpassade arbetsuppgifter istället för att uteslutas ur vissa yrkeskategorier. Till exempel, hur ska jag som är så pass stresskänslig och som lider av ångest och depression kunna känna att jag gör ett bra jobb inom en så stressfylld yrkesgrupp som vården, om jag inte kan få ett anpassat schema utifrån min kapacitet och förmåga? Tryggheten i att kunna vara delaktig i planeringen av min arbetsförmåga är en förutsättning för att jag ska lyckas.
Utifrån min egne erfarenhet tycker jag att det är viktigt i sociala sammanhang att man själv är medveten om och ska vara aktiv i att minska sitt egna utanförskap om det är så man känner. I de fall man känner behov av att prata med någon så finns samhällets olika insatser till hands, till exempel kuratorer på ungdomsmottagningar eller kvinnojouren för utsatta kvinnor eller andra typer av stödgrupper. Alla har ett ansvar att vara mer uppmärksamma på vilka faktorer som påverkar hälsan i olika riktningar så att man kan ta hjälp i tid, innan känslor som oro, ångest osv eskalerar och blir ohanterligt och orsakar att man själv avskärmar sig från närmiljön och hela samhället. Samhällets ansvar är att vara ett stöd, till exempel socialtjänsten. Dem tar inte över en persons ansvar, men dem finns där när det "skiter sig"
Sammanfattat så kan psykisk ohälsa förebyggas genom att få hjälp om det behövs att begripa och förstå sin situation, omgivning, motgångar, och egentligen hela livet vilket då blir mer sammanhängande och strukturerat och därmed tryggt. Därmed blir det också lättare att hantera de olika upplevelser och situationer som inträffar i olika sammanhang i livet. Skulle man sakna denna hanteringsförmåga så blir man också sämre på att förstå och kunna påverka den situation man befinner sig i vilket då även gör situationen påfrestande samt att man känner en saknad av meningsfullhet i livet. Att må bra psykiskt förutsätter att man känner meningsfullhet i livet.
Problem som kan uppstå för en anhörig till en person med psykisk ohälsa samt stöd för anhöriga
I samband med att en person drabbas av psykisk ohälsa så drabbas också ofta de närstående runt omkring eftersom det även är påfrestande och ökar deras ansvarskänsla. Anhöriga blir belastade på ett mer utbrett sätt än det som är normalt. Denna merbelastning kan innebära större ansvar kring hushållssysslor då man måste ha förståelse att den med psykisk ohälsa kanske saknar förmåga, ork, motivation till dessa typer av sysslor. Det är också vanligt att anhöriga klandrar sig själv samt känner skuld och skam över att en familjemedlem drabbats av psykisk ohälsa. Funderingar kring om det är ens eget fel och vad man kan ha gjort för att orsaka att denne drabbats. Det är viktigt att den anhörige läser på om den psykiska sjukdomen som drabbat personen då det bidrar till ökad förståelse, förmåga till stöttning, samt så visar det att man bryr sig om den psykiskt sjuka.
Andra vanliga känslor en närstående kan uppleva är hopp, att hoppas att den psykiskt sjuka ska börja må bättre igen. Det är vanligt att upp och nergångar, d.v.s. perioder då personen mår bra och dåligt i sin psykiska ohälsa och därmed kan den anhörige uppleva både hopp och förtvivlan. Dessutom kan anhöriga i samband med dessa upp och nergångar känna stor oro, rädsla och maktlöshet. Samt även en ständig känsla av att inte kunna påverka till det bättre och inte räcka till i alla situationer. Till exempel om man vet att den med psykisk ohälsa har suicidala tankar kan det innebära stora svårigheter för respektive anhörig att lämna hemmet för arbeten eller andra måsten då man inte kan hålla uppsyn över den psykiskt sjuke. Den anhörige kan bli isolerad på grund av ett ständigt behov av att finnas till hands hos den psykiskt sjuke och har därmed ingen eller mindre tid för sin egen vila, fritid och umgänge med andra människor vilket kan bidra till nedstämdhet hos den anhörige. Det är också vanligt at omgivningen har fördomar och därmed kan anhöriga känna skam över att just deras familj drabbats men samtidigt är kärleken och känslan av att finnas till hands störst. Därmed väcks också en ilska över omgivningens oförstående attityder och diskriminering.
Då det alla gånger är väldigt påfrestande att vara anhörig till en med psykisk sjukdom så kan den anhöriga vara i behov av någon form av stödinsats för att kunna hantera alla påfrestningar. Det är viktigt att den psykiskt sjukes personal bemöter de anhöriga på ett respektfullt sett där dem är medveten om hur påfrestande psykisk sjukdom även är för de anhöriga. En annan insats kan handla om att de anhöriga erhåller en utbildning inom just den sjukdom som dennes närstående drabbats av, där det beskrivs hur man ska bemöta sin familjemedlem samt hur behandlingen för denne ser ut. Utbildningarna anordnas av vårdenheter och av i anhörigorganisationer. Till exempel om min anhörig drabbats av schizofreni så kan jag få gå på föreläsningar som handlar om just schizofreni där jag lär mig om diagnosen, vilka symtom och beteenden jag kan förvänta mig hos min familjemedlem samt vad jag kan göra för att stötta samt vilken typ av behandling som min familjemedlem kommer att erhålla. Detta gör det så mycket lättare för mig att förstå min familjemedlems situation och därmed utgör jag då en större trygghet. Under utbildningstillfällena får även den anhörige möjlighet att samtala kring sin egen situation som anhörig, man får dela sina situationer med andra i likartade sammanhang och därmed får man en känsla av att inte vara så ensam vilket även stärker ens motivation och engagemang till det bättre.
Fallbeskrivning
Bakgrund: Tony 34 år är inlagd enligt LPT på din avdelning. Han har en psykos med paranoida inslag. Han har vårdats upprepade gånger senast för två månader sedan. Tony har insjuknat efter en tids tungt missbruk av alkohol och amfetamin.
Föräldrarna skildes när Tony var fem år gammal p.g.a faderns alkoholmissbruk. Hans far hade också ett antal fängelsevistelser under Tonys uppväxt. Tony Växte upp i ett stökigt område med stora sociala problem. Problem i skolan från mellanstadiet med skolk och sniffning. Provade hasch första gången vid femton års ålder. Började injecera amfetamin då han var c:a 16 år. Hans mor har vårdats vid flertal tillfällen för depression och panikångest. Tonys liv som vuxen har bestått av tillfälliga arbeten varvat med fängelsestraff och vård inom psykiatrin.
Förklara Tonys situation med två av följande synsätt:
- Medicinskt-biologiskt synsätt
- Psykodynamiskt synstätt
-Kognitivt synsätt
- Socialpsykologiskt synsätt
Jag väljer att förklara Tonys situation utifrån medicinskt-biologiskt synsätt samt Psykodynamiskt synsätt då dessa förklaringsmodeller tilltalar mig mest.
Medicinskt-biologiskt synsätt skulle påstå att utifrån Tonys symtom och bakgrund så har han ärvt en sårbarhet för psykiska ohälsa som ställer till det för han, detta har han ärv av sina föräldrar. Det vill säga att han kan ha ärvt störningar i hjärnan gällande nervimpulsöverföringar och balans mellan de olika transmittorsubstanserna i hjärnan. Det kan också finnas hormonella förändringar. Utifrån medicinskt biologiskt synsätt kan man anta att han ärvt stora delar av detta från modern, då det framgår att hon frekvent vårdats för depression och panikångest vilket i depressionens fall innebär en brist av serotonin i hjärnan. Man vet att det finns en ökad risk att själv drabbas av depression om någon släkting haft depression. Man kan anta att Tony har låg halt av transmittorsubstansen serotonin i hjärnan och därmed orsakar detta hans depression som han väljer att skyla med sitt destruktiva beteende eftersom han känner en oförmåga att kontrollera det. Han vill dämpa ångesten som depressionen medför där Hasch och amfetamin nog fungerar som självmedicinering för Tony och är något han möjligen tagit efter sin far som även han hade missbruk. Enligt medicinskt-biologiskt synsätt kan Tony alternativt råkat ut för en hjärnskada som ligger till grund för hans beteende, till exempel kan han under sin stökiga barndom ha slagit i huvudet. Tonys behandling här går ut på medicinering av antidepressiva läkemedel framförallt för att minska symtomen.
Om man däremot ser på Tonys situation utifrån den psykodynamiska vinkeln som Sigmund Freud utvecklade så har Tony förmodligen för många obearbetade, påfrestande, jobbiga, outhärdliga upplevelser från barndomen som gör att han i dagsläget mår dåligt eftersom dessa gör sig påminda från det omedvetna i till exempel drömmar eller påminnelser i vardagen. Man kan anta utifrån texten att Tony inte haft en speciellt enkel uppväxt med tidigt skilda föräldrar, så tidigt som då Tony var i 5 års ålder och enligt Freud drabbas man med största sannolikhet av psykisk ohälsa i framtiden om någon svårighet inträffar omkring den åldern. Fadern hade även stort alkoholmissbruk och man kan anta att han inte var speciellt laglydig och ingen god förebild och fadersgestalt för Tony då det framgår att han vistats en del i fängelse. Man kan även ana att modern haft svårigheter i upprätthållandet av en god relation med Tony. Förmodligen har hon brustit i sitt engagemang och sin förmåga att visa kärlek och bekräftelse till Tony eftersom hon lidit av både depression och panikångest, vilka är två energikrävande psykiska diagnoser. Den otrygghet och den bristande kärleken han upplevt sedan tidig ålder och under sin uppväxt gör sig kanske påmind i dagsläget i hans sociala sammanhang vilket i sig medför ångest och depression som för honom blir svårt att hantera då han aldrig tidigare lärt sig hantera känslorna.
Man kan fundera på om han dessutom, utifrån det psykodynamiska perspektivet och Freuds teorier använder sig av någon form av försvarsmekanism eftersom han finner situationen ohanterlig. Det kan till exempel handla om förskjutning. Tony känner aggressioner och frustration gentemot sina föräldrar men känner att han inte kan visa det för dem. Därför är han istället mot sin omgivning bråkig, stökig och olaglig för att få utlopp för sina känslor, ytterligare ett täcken på att han inte kan hantera sin situation. En annan försvarsmekanism som han använder sig av skulle kunna vara reaktionsbildning. Tony känner egentligen att han vill ha närhet, vara omtyckt, bli respekterad och sedd och älskad av omgivningen eftersom han upplevt det som bristande under sin uppväxt. Men eftersom han inte kan acceptera dessa känslor hos sig själv så vänder han det till motsatsen, hans beteende är destruktivt, oroväckande, uppståndelseväckande osv. Hans omgivning är snarare rädda för honom än vad dem vill respektera honom och tycka om honom. Försvarsmekanismerna är för Tony omedvetna handlingar som uppkommer då han inte klarar av att hantera de aktuella, egentliga känslorna inom honom som träder fram från det omedvetna.
Cicilia Vartiainen 2015-06-15