Igår hade jag en dålig dag gällande kost och min ätstörning. Jag har fått mens och får väl skylla lite på den att den ökar "suget" på allt möjligt.
Igår, (första dagen hitils på min viktminskningsresa denna gång) så hade jag en "frossadag" som inte var helt medveten med aktiva val. Alltså jag styrde inte så mycket. Det i sin tur gav mig alltså ångest. Jag har slupppit ångesten över det jag ätit hitils, men igår var det helt enkelt för mycket. Om jag bara äter något snacks då och då gör mig inget, eller en dag som är planerad (nu är jag sugen, nu unnar jag mig). Men igår grävde jag i kyl och skafferi som en tok. Möjligt är att jag ätit för lite under dagen vilket gör det naturligt för kroppen att vilja ha mer.
Jag åt 2600kcal istället för 1650-1800kcal som jag har som mål att äta på en dag. Det var inte så bra saker heller. Såklart var det gott. Men min ätstörning skrek åt mig att "ut å gå din jävla kossa" som tur är "matade" jag inte ätstörningen utan jag struntade i den extra prommenaden som den ville att jag skulle ta. Jag lät inte sjukdomen vinna och det är jag tacksam över. (innan frossan hade jag dessutom redan gymmat och gått en 4km prommenad)
Det känns skönt att skriva av mig, och det känns faktiskt bättre! Man blir medveten om hur nära ens sjukdom är och hur lätt det skulle vara att falla tillbaka. Jag blir dock mer motiverad att inte falla tillbaka!
Vi hörs i kommande inlägg!
