Varning för mycket att läsa!
Tänkte ta upp lite tankar jag har gällande synen på psykisk sjukdom/ohälsa historiskt sett men också synpunkter jag har gällande nutid.
Det är läskigt/lustigt att tänka på att förr i tiden så spärrade man alltså in sådana som mig. Som hade depression, ångest, Schizofreni. m.m. I vissa fall kunde man även spärra in elever som var stökiga i klassen/skolan som det sedan kunde visa sig att dem bara hade ADHD. Jag har ADHD så då vet vi ju vilket öde jag hade haft om jag var född tidigare än 1990 som jag är född. Sorglig tanke!
Vilket fall som helst. På dessa institutioner så skapade personal strikta rutiner kring uppvaknande, läggdags, mat, sysselsättningar osv vilket skapade en typ av rutinerad trygghet för dessa patienter. På ett sätt kan jag tycka att rutinerna låter som ett bra medel. Men, det såg nog inte så himla ljust ut för dem. Något annat man gjorde för att kunna tygla patienterna var att bada dem utan deras vetskap. Alltså, man lät dem gå över en bro och så öppnade dem en fallucka ner i iskallt vatten. Detta kan ja reflektera över som att det på något sätt fungerar? Jag menar, jag blir lugn om jag tar en kall dusch när jag har ångest, och jag kvicknar till om jag sköljer huvudet i vatten när jag är seg och nedstämd. Så, även om det gjordes på väldigt omänskliga sätt, så kanske det fungerade. Jag säger inte att dessa institutioner är bra eller så utan mer att vissa metoder dem använder är intressant. Något annat dem gjorde som verkligen inte är humant är att försätta patienter i insulinkoma, alltså dem injicerade stora mängder insulin så att patienten hamnade i koma och blev hanterbar för att sedan väckas upp med att få sockerlösning injicera. Herregud så hemskt. Vissa patienter dog såklart av detta. Man höll på med detta till 1960-ca..
Haha, jag känner mig nog lite som en patient ibland, fast min egna patient. Jag menar, hur strikta rutiner har inte jag gällande allt? Uppvaknande, läggdags, mat, motion, hygien? Samt, så tar jag duschar i kallvatten för att lindra ångest. Jag har noterat att jag fungerar bäst med rutiner kning det mästa, och det är nog på grund av min ADHD!
Tankar kring nutidens syn på psykisk ohälsa. Detta är mina åsikter och saker jag upplevt!
Idag är såklart det en helt annan inställning. Dock fortfarande mycket stigma. Ens nära förstår inte och vågar inte förstå. Förr spärrade man in, idag "fryser" man delvis ut dem. Det är ju så att, det är "när man verkligen mår dåligt som man vet vilka vänner man ska hålla kvar vid" för dem lämnar inte och ignorerar inte.
Förr fick man inte vistas i samhället och nu kan man inte ens sjukskriva sig en längre stund för psykisk ohälsa för att försäkringskassan misstror och anser att man är 100% arbetsför. Men ingen vill anställa en med psykisk ohälsa eller defekter därav.
I dag, har du historik om psykisk ohälsa blir man misstrodd gällande allt man kontaktar sjukvården om. Att man "hittar på symtom" att man är "hypokondrisk" dvs att man tror att man har olika sjukdomar. Att man vill ha uppmärksamhet och bli sedd. Tråkigt nog har jag upplevt detta.
I arbetslivet vill man inte nämna till ens chef ens historik ang psykisk ohälsa eller stresskänslighet till följd av den psykiska ohälsan. För då riskerar man sin chans till fast anställning. Även om det inte pratas öppet om det. För hur frisk man än dokumenterat är i dagsläget, så vågar inte cheferna ta risken utan ekonomiskt stöd/lönbidragsanställningar från arbetsförmedlingen.
På återseende i kommande inlägg!